Under sena femtiotalet börjar en virvel av skrift ta form i skånska Genarp och den skall växa okuvligt de kommande decennierna och bli till en kretsande huvudled i den svenska litteraturen.

För en ung Lars Norén, född 1944, blir litteraturen i de tidiga tonåren till den magiska materia som kan förvandla det jag som är i beröring med den. Där kan någon bli en Annan. Snart nog blir litteraturen, skriften till en parallell livsvärld på familjens landsortshotell som samtidigt blir platsen för trauma, sönderfall och uppbrott. 1964 blir ett omskakande år med moderns död och en klaustrofobisk vistelse på ett mentalsjukhus i Blekinge som sträcker sig sju månader fram men som sedan alltid präglat författarskapet.

En brådmogen Lars Norén vill mest av allt bli en erkänd poet och skrivmaskinstiden har just därför begynt. Den skall vara i sex decennier som intensivt korsar liv och dikt och som steg för steg skapar ett expanderande Lars Norénterritorium. Det begynner med den glödheta debutdiktsamlingen Syrener, snö (1963) och sträcker sig fram till slutet av 2020 med poesi, prosa och dramatik. I slutet av januari 2021 går författaren bort i sjukdom.

Lars Noréns författarskap är oerhört omfattande. Han skriver och publicerar sjutton diktsamlingar, åtta böcker prosa, långt mer än 120 pjäser, två volymer Fragment och en dagbok i fem delar på en 6 300 sidor. Dramatiken spelas på teaterscener, i radio och TV.

Till den brännande egenarten hör att Lars Noréns författarskap är i oavbruten omgestaltning samtidig som det också återvänder till uppväxtens mentala orter där ett jag en gång bildades. Ursprung, tid, kärlek. Familjebilderna ruvar bakom det mesta och den ursprungliga blir iscensatt i några nu klassiska pjäser från tidigt 1980-tal – Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Stillheten där faderns förödande alkoholism, moderns förtvinande i cancer och sonens psykos öppnar vägen bort från det söndrade hem som likväl består som en fond av ljus, ljud och skuggor i minnets förvar.

Som en slags fotoalbum för det förflutna skriver Lars Norén under flera år ett skådespel utan ord – Stilla liv från 2017 – som öppnar fler än 90 scener ur minnet. Pjäsen är ett motstycke av tystnad till de tidiga och verbalt flödande skådespelen. Hans sena pjäs Son Fader Moder får premiär i oktober 2021 på Malmö Stadsteater.

Lars Noréns 60-tal går i poesins tecken men med hela tiden förändrat formspråk som filtreras genom expressionism, surrealism, konkretism och uttrycks i den egna schizopoesin – De verbala resterna av den bli bildprakt som förgår (1964), Inledning nr 2 till Schizz (1965), Encyklopedi (1966). Han får sitt litterära genombrott med Stupor (1968). Han är då tjugofyra år gammal och boken är ett väldigt montageverk på bredsidor av schizopoetisk text där alla globala uttryck och referenser prövas med en drabbande intensitet. Allt är i acceleration.

Lars Noréns 60-tal kretsar den traumatiska erfarenhet som kulminerade 1964 men snart är det språket uttömt och författaren vänder sig om för att bli en annan Lars Norén, vilket blir uppenbart i de två realistiska romanerna – Biskötarna (1970) och I den underjordiska himlen (1972) som skildrar den vinddrivne Simon i Stockholm. Ett alter ego. Lika uttrycklig blir förvandlingen i poesin med den nomadiska och dagsljusa lyrismen i Kung Mej och andra dikter (1973) och därefter Dagliga och nattliga dikter (1974).

Lars Norén utvecklar successivt en antecknande dagbokspoesi som följs av Dagbok (1976) och Nattarbete (1976). Om den tidigare poesin kunde bada i bländande dagsljus anländer nu skymningen och natten. Poesin blir allt mer komprimerad och asketisk som i den stora boken Order (1978). När det förtätade idiomet når sitt slut vänder poeten sig åter om mot ett annat jag. Det sker i den storslagna Hjärta i hjärta 1980 där ett nytt tilltal prövas med riktning mot ett du. Dikterna börjar tala sceniskt.

Man anar där att Lars Noréns dramatik är i förlösning, särskilt med de nämnda hotellpjäserna från 1982-84 men i parallell med skådespel om en förhärjad nutid i En fruktansvärd lycka (1981) och Nattvarden (1983) där äktenskapen går i clinch. Det är hyperverbala skådespel med fyra aktörer som utvecklas till en hektisk familjedramatik i Noréns följande borgerliga kvartetter, som i Höst och vinter (1988), Bobby Fischer bor i Pasadena (1988) och Sanning och konsekvens (1989). Det är skådespel som varv efter varv klär av alla önskningar och lögner till en nollpunkt av hemlöshet. Norén skulle kalla det »avskapelse«.

Lars Noréns dramatik växer till en människoforskning där familjesamhället växlar i generationer och existenskretsar som skiftar rum från borgerlighetens storstadsvåningar och sommarverandor i solnedgång och till mentalsjukhusets låsta lokaler. Fjorton skådespel samlades i De döda pjäserna (1995).

Efter hand blir hela belägenheten genomlyst i en omänsklig komedi som är mörk och melankolisk, men också bistert och vildsint munter när replikerna avfyras som spåreld i natten. Hela samhällsrummet förs ner i storstadens underjord i femtimmarsskådespelet Personkrets 3:1 från 1997. Titeln talar inte bara om socialtjänstens förordning utan även om det mörka rummet i Dantes »Inferno« 3:1 och »sorgestaden«. Nihilismens samhälle av våld och människoförbrukning blir ånyo det djupt verkande motivet hos Lars Norén. Det blir särskilt starkt i den starkt omdiskuterade 7:3 och sedan i Skuggpojkarna, båda från 1999.

Vi ser hur Lars Noréns författarskap följer livets årsringar från barndom och familj till medelålderns avstannade liv och en följande åldrande tillvaro. Den mänskliga ändligheten är med Lars Norén sedan barndomen. I de sena pjäserna Vintermusik (2017) och Andante (2019) sluter sig demensen kring människorna som en livsdans av upplösning. Till sist utforskar Lars Norén rummet mellan liv och död och låter de döda tala som levande – i November (2000) och senare i pjässamlingen Terminal som utgavs med tvillingvolymen Samhälle (2015). Tillsammans fyrtio pjäser på 2 975 sidor.

Lars Noréns författarskap uppehåller sig vid början och slutet, men ser också hur själva levandsförloppet däremellan genomskärs av början och slut, av födelse och död, skapelse och »avskapelse«. Hela hans författarskap kretsar kring identifikationens möjligheter och skapelsen, omskapelsen av ett jag i litteraturens former. Det är en enda metamorfos där kriterierna för det skrivbara, för litteraturen i sig ständigt ändras i en hjärtrytm mellan expansion och kontraktion, mellan flöde och askes. Tiden visar sig vara ett krökt rum.

I detta väldiga verk av existenskretsar blir autodidakten Lars Norén snart nog en världsförfattare vars dramatik spelas vidsträckt genom Europa och når så långt bort som till Kina och till Sydamerika. Men märk väl – i mitten av allt som Lars Norén skriver står det oskyddade barnet. Redan i debutpoesins virvel av skrift.